Var föds monster?

Jag vill bli sedd. Jag vill bli hörd, erkänd och accepterad. Vad jag har fått höra är att ingen förutom en själv kan, bör eller ska ge en detta. Att acceptera mig själv och den jag är är dock någonting jag aldrig har känt mig berättigad till. Jag tror inte att någon annan kan tycka det heller ifall de visste hurdan jag var. Jag önskar så att jag hade förmågan att tro på Gud, att jag kunde tro på en absolut sanning. Jag kan inte lyssna till mitt inre, jag är antingen döv för den rösten, eller så existerar den bara inte. Konsekvensen av detta är en konstant skräck för att varje steg jag tar är fel och att jag kommer att leda mig själv och de jag älskar till fördärv. Så vad lyssnar man till om man varken hör Gud eller sig själv? Föräldrar, lagar, regler, psykologer, normer, sensmoralen i populära böcker? De säger alla olika saker och de är obeständiga. 
 
Jag har blottat mig själv fullkomligt i en romantisk relation i hopp om att han skulle öppna sina armar likt ett himlavalv och släppa in mig. Han skulle bli den som erkände mig, det kändes som det enda sättet att få ett legitimt  godkännande. Om jag lyckades hitta en man jag åtminstone kunde anta hade ett gott hjärta, och det gjorde jag. 
 
Jag ville att han skulle förlåta mig. Inte bara för den smärta jag orsakade honom, men för all smärta jag någonsin orsakat någon och för alla perversa, olagliga, omoraliska eller rentav ondskefulla saker jag gjort eller tänkt på. Jag kan inte förlåta mig själv för de alla misstag jag gjort. Jag ville att han skulle se hur det såg ut inuti mig, hurdan jag var uppbyggd, hur jag styrdes av drifter och impulser. Jag ville att han skulle förstå hur det fanns önskningar i mig jag gjorde mitt bästa för att tränga bort, men som stundvis tog över och fick mig att frambringa kaos och ge liv åt odjuren i oss båda.
 
 Jag ville inte att han skulle säga att det inte gjorde någonting. Tvärtom, jag ville bli straffad, erkänd för den vidriga människa jag var, men bejakad mina begär. Jag ville att han skulle avsky mig för hur jag triggade hans vrede, men att han skulle tycka om när jag led, för att jag skulle få lida utan att orsaka honom obehag eller sorg. Människor får fela. Gud förlåter om man ber om det och uppriktigt menar det, och det gjorde jag alltid. Fast hur många gånger? Vad ska krävas för att man ska bli utkastad ifrån himmelriket?
 
Jag ville tillhöra honom. Jag ville att min kropp och mina val inte längre skulle vara mina, det var en last han skulle befria mig ifrån. Det här var ingenting jag velat ge till någon innan, eller ens visste om att jag drömde om, men när han en dag tryckte sig nära intill mig med sin hand tätt sluten över min mun och bad mig att säga att jag var hans, så var det som att någonting upplöstes inom mig. Det var en bitterljuv extas, en hänförelse som sträckte sig långt över någon njutning jag tidigare upplevt. Mitt liv låg i hans händer, jag hade gett honom rätten att ta det om det var det som behövde hända. Det fanns en sanning, hans sanning, och jag valde att anamma den och göra den till min. 
 
I början av vår relation, när jag kände av hans förälskelse, då sköljde en ljummen våg av välbehag över mig. Det var en stunds lugn och ett milt leende på läpparna, vad jag förmodar man beskriver som fröjd. Det var inte i närheten av tillräckligt, det var en konstant frustration av att någonting saknades, att jag behövde mer. Det är inte så jag känner till kärlek, som en stillsam och fridfull konstellation, för det är ingenting som värker, bränner eller lämnar avtryck. Jag har sagt att jag älskade honom innerligt, och saknaden av honom när han försvann kändes som ett bevis på det. Samtidigt visste jag nog att jag inte hade älskat honom på det viset man ska i ett partnerskap. Jag älskade honom för att han blev arg när jag åt för mycket salt, för att det var skadligt för min hälsa. Jag älskade honom för att han badade mig och tvättade mitt hår, för att han följde mig till busshållsplatsen på morgonen när jag skulle till skolan och för att han lovade att inte dö före mig så att jag aldrig skulle behöva vara utan honom. 
 
Jag ville se hur han såg ut inuti. Jag ville öppna upp och flytta runt, se vad som hände om man bytte plats på, slet bort eller skadade de byggstenar som utgjorde hans väsen. Vad är ett mänskligt psyke byggt av, var gömmer sig demonerna och vad ska man göra med dem? Om de existerar för att pröva vår styrka förutsätter det att någon har planterat dem där, för att se om vi låter dem växa eller om vi sliter upp rötterna. Han var en god man, åtminstone innan jag började experimentera. Han var en dröm, jag vaknade varje dag med ett rus i kroppen för att jag fick tillhöra honom. Men jag visste att jag var oförtjänt av det han gav mig. Så om han också kunde vara vidrig, då kunde våra demoner mötas och aldrig mer behöva gömma sig eller förnekas. Det räckte inte med att han skulle vara Gud, han skulle också vara Satan. Eller bara mer mänsklig. 
 
För att försköna händelserna och göra mina intentioner mer oskyldiga och begripliga, omän tragiska, kan man beskriva dem som desperata försök att få bevis på hans affektion. Har jag förmågan att beröra denna hänförande man, att få honom att älska mig, att bry sig om mig och vilja värna om mig? Är jag tillräckligt djupt under hans skinn för att kunna göra honom ursinnig, svartsjuk och våldsam? All manipulation, allt tänjande och provocerande för att få uppleva och bevittna känslor som når sin gräns, åt vilket håll de än må sträcka sig. Var han betagen nog att stanna kvar, även om jag skulle bryta mot de oskrivna regler som finns i kärleksrelationer? Jag ville förstås aldrig kliva över honom, vinna över honom eller tillåtas göra som jag behagade. Jag litade på honom och hörde honom, ville vara hängiven och trofast. Vårat var ett praktexempel på vad man kallar för en osund relation, men det var en hel sörja av gråzoner, som i de flesta fallen. Jag kände hur det blomstrade inuti mig när han sa åt mig vad jag fick göra och straffade mig när jag gjorde fel. När han gjorde mig illa, om det så var fysiskt eller verbalt, så hade jag på något sätt lyckats. Det är så jag känner kärlek. Det är där den lämnar avtryck. 
 
 
Att känna att man har en svår defekt, någon som inte var menad, någon som ingen kunde rå för men som likväl orsakar lidande. Att ha en förbannelse som vilar över en, att ha drabbats av en sjukdom som man aldrig kan läkas ifrån och som man aldrig får erkänna? Jag såg en chans att leva ut min sjukdom, att få vara hemsk, att få vara ett barn och en kvinna, att känna mig värdelös, liten, obetydlig, maktlös och svag, oduglig och dum, som jag vet att jag är. Han kunde ge mig detta, men inte så länge som han hade lovat. Ett missförstånd hade skett, han trodde att han kunde läka mig. Ingen kan, och en dag förstod han det. Han ville inte låta mig vara hemsk, han ville inte själv vara hemsk. Jag avundas detta något så förskräckligt. 
 
 Händelserna var aldrig oskyldiga eller begripliga. Jag vill inte försvara mig eller förklara. Det är den här människan jag är. Jag vill aldrig mer föra någon bakom ljuset, med glittrande ögon och sagor om drömmar jag egentligen inte har. Människor stannar inte hos mig när de lyckas öppna sina ögon och se vem jag är, och det kommer aldrig att förändras. Deras försvinnande är ett så uppenbart bevis på att jag är en skurk. 
 
Vart föds monster och i vad frodas synden? Varför är naturen så ond att den låter en åtrå det som är destruktivt och fördärvar? Vilket syfte tjänar masochism? Så länge har jag försökt lära mig att förstå, men det tycks omöjligt. Men det måste vara såhär. Jag vill inte leva utan människor som får mig att försöka skära halsen av mig eller som får mig tvångsinlagd på psykiatrin för mina vredesutbrott, eller som försöker skära av mitt hår, som krossar mina revben, som plötsligt försvinner för gott och lämnar mig ensam med en oändlig, obeskrivligt djup sorg. Förtvivlan, misär, besatthet, det bitterljuva, jag måste känna allt. 
 
Jag hade velat ha Guds erkännande om jag ändå kunde känna hans existens. Jag hade älskat och åtrått honom, men inte för hans godhet. För Gud är ond. Han är sjukligt svartsjuk, som inte låter en inte älska eller tro på någonting annat. Han vill att man mördar de man älskar för att bevisa sin affektion. Han ställer till med kaos, naturkatastrofer, krig, svält och orättvisor, and just for the hell of it?
 
Säg inte till mig att jag är trasig och kan sys ihop igen. Detta har varit i mig alltid. Demonerna föddes med mig och jag har låtit dem följa med och bli vuxna med mig. Jag var kär i Jafar som barn. Min favoritscen var när han fångat Jasmine och kedjat henne. Jag älskade när Frollo skulle avrätta Esmeralda för att hon vägrade att bli hans. Heaven's light är ett musikaliskt mästervärk, och det kan få mig att fälla en tår eller två. Hellfire, å andra sidan, sprängs inuti mig från topp till tå och utåt. Jag dansar på golvet till den.
 
"If in God's plan
He made the devil so much
Stronger than the man"
 
Jag skriver inte detta i sorg. Det finns något gott som har kommit utav detta.
 
Jag har äntligen lyckats hitta förmågan att acceptera mig själv. 
 
Jag kommer aldrig att komma in i något himmelrike. Men kommer jag ens att få brinna i helvetet då, när jag längtar efter det som bränns?
 
 
Bild tagen av Högabo Photography. 
Ser ni mina kalla händer?
 
/Emrielle, eller någon annan. Vad vet man om det.
#1 - - Anonym:

Var du inte med i patriciabaletten?? Tänk jag älskar dina resonemang!
/matilda

#2 - - Anonym:

Var du inte med i patriciabaletten?? Tänk jag älskar dina resonemang!
/matilda