You and I will meet again

Är det tragiskt att veta vilken låt man vill bli begravd till när man är 22 år? Jag vet egentligen inte riktigt varför det är så viktigt för mig att just denna låten spelas eller framförs, för det mesta tänker jag att när man är död är man bara maskföda, och livet är till för de levande. Trots detta finns det någon liten del av mig som känner att detta är oerhört viktigt. Jag ska förklara varför.
 
 
För några år sedan hade jag under en period en väldigt tung dödsångest. Jag låg varje natt och ansträngde mig för att lyssna till varje hjärtslag, jag höll min hand under bröstet och väntade på att hjärtat skulle sluta slå. Detta var orsakat av början av min panikångest, då jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Två gånger åkte jag in på akuten för att jag trodde att jag hade hade en hjärtinfarkt. Det kanske låter löjligt för den som aldrig haft panikångest, men symptomen kan faktiskt vara väldigt lika. Min vänstra arm domnade av, jag hade en hårt tryck över bröstet och väldigt svårt att hitta andan. Jag började hyperventilera för att det inte kändes som jag fick någon luft, tills jag nästan svimmade och jag kände mig hela tiden utom all kontroll. 
 
Panikångest.
 
Att vara bortom kontroll är nog ett väldigt bra sätt att summera det. Vanliga symptom är yrsel och oro, man kan uppleva känslor av att vara nära döden, att bli galen, att trilla in i sig själv och försvinna. Det man måste förstå som utomstående är att dessa känslor är verkliga. Det stämmer inte att man har en hjärtinfarkt och kommer att dö, men rädslan och dödsångesten är VERKLIG. 
 
Såhär breskriver Västra Götalands vårdguide panikångest:
"En panikattack är stark ångest som kommer plötsligt och varar i minst några minuter. Det kan också kallas panikångest. Under attacken brukar man känna en intensiv rädsla, skräck eller obehag. Man kan få hjärtklappning, en tryckande känsla över bröstet och svårt att andas. Panikattacken kan ha samband med någon speciell utlösande situation, men den kan också komma spontant och utan förvarning. Panikattacker kan vara svåra att uthärda eftersom man kan få en känsla av att man kommer att dö. De kroppsliga symtomen är obehagliga, men det kan vara bra att veta att de inte är farliga."
 
 
Första gången jag upplevde panikångest kom den från ingenstans och jag visste inte ens om att det existerade. Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän och vi hade legat och vilat i sängen och bara småpratat. Plötsligt kände jag att mitt hjärta började rusa. Jag berättade för honom att jag kände mig lite orolig, men vi kom fram till att det antagligen inte var någonting och tänkte inte mer på det. Bara tjugo minuter senare började hjärtat rusa igen. Jag ställde mig upp och kände mig också lite yr. "Jag mår inte så bra" sade jag till honom. Underliga tankar och känslor började tränga in i mig och saker och ting började kännas overkliga. Tillslut stod jag inte ut längre. Jag sade till honom att vi borde åka till sjukhuset och ta reda på vad som var fel. 
 
När vi satte oss på spårvagnen påväg till Sahlgrenska började jag känna att jag tappade andan. Jag kände ett hårt tryck över bröstet och började bli riktigt rädd. När jag efter några minuter fortfarande inte kunde andas och började känna mig yr, kom de första känslorna av dödsångest. Jag började klättra på min pojkvän och skrika att jag inte kunde andas och tillslut även att jag skulle dö. Vi klev av vid nästa hållplats och han ringde en ambulans och förklarade hur jag mådde. Ambulansen kom och körde oss till sjukhuset. Jag fick ingen förklaring av ambulansförarna, de tog min puls och noterade bara att jag hade en lite ovanlig hjärtaktivitet. 
 
Framme vid sjukhuset, fortfarande med hjärtklappning och dödsångest, tog en sjukskötare ett blodprov och frågade om jag aldrig varit bakfull innan eller. Jag förstod inte varför ingen tog mig på allvar. Jag trodde att människor som höll på att få en hjärtinfarkt blev skyndade in i något rum för att räddas. Men så blev det inte. Jag fick nämligen vänta i en korridor i över åtta timmar på hjälp eller svar. Ensam fick jag ligga i en liten säng bland andra sjuka människor och vänta på något slags besked. Det var det mest otäcka jag någonsin varit med om. 
 
När jag äntligen fick träffa en läkare berättade han att det antagligen var panikångest, och så förklarade han vad det var och vad det kunde bero på. "Har det möjligen skett jobbiga saker den senaste tiden?" Ja, det hade varit några mycket turbulenta år för mig med både dödsfall och skilsmässor bland mina nära. Men jag förstod inte varför min kropp plötsligt skulle reagera med en attack så långt efteråt, eller vad det skulle vara bra för.
 
 
Trots att läkaren hade påpekat att jag var ung och frisk så mycket fortsatte rädslan, paniken och dödsångesten. Det kunde komma när som helst, men ofta på spårvagnar eller platser jag kände mig kontrollös. Jag var väldigt sjuk i några veckor och blev mest sängliggande. Med hjälp av lite lugnande medicin och stöttande från min familj blev jag stegvis bättre och idag är jag nästan helt fri från besvären. Jag kan åtminstone ofta känna igen känslorna när de kommer och förstå att det är ångest och inget farligt, då brukar det gå över mycket fortare. Ångestattacker kan vara i bara någr minuter och upp till flera timmar, men det behöver jag tack och lov aldrig vara med om längre.
 
Min bild. Modeller: Alice & Eszter
 
 
 
Så, låten. Det är helt otroligt vad musik kan göra för en. En dag när jag låg i sängen med ångest med hörsnäckor i öronen så råkade jag höra "Into the West" av Annie Lennox. Jag bara brast. Jag grät mer än jag någonsin gråtit innan, jag grät för alla känslor jag inte lyckats bearbeta, för sorgen över mina föräldrars skilsmässa och över en älskad kvinnas plötsliga död. Jag grät över mitt egna brustna hjärta, över hur min barndom kändes försvunnen och över hur ensam jag känt mig efter att ha lämnat staden jag växte upp i bakom mig. Jag grät över en rädsla att aldrig känna mig hel igen, att inte veta vem jag var, eller vem som var min vän.
 
Underskatta aldrig vikten av att gråta ut.
 
Jag grät över rädslan att dö. I timmar grät jag över tanken på att en dag måste jag lämna denna jorden och försvinna förevigt. Jag grät över att jag kommer att bli tvungen att lämna alla jag älskar bakom mig. Att aldrig mer få krama min syster, skratta med min bror, bli tröstad av mamma och pappa eller ha de långa samtalen med min visa mormor. Jag grät över det alla människor kämpar med genom hela sina liv, att acceptera att man måste dö. En gnutta tro på något mer än att människor är kroppar som sedan blir maskföda kan vara rentav nödvändigt för att någonsin kunna slå sig till ro med tanken.
 
Det kanske är löjligt att jag vill ha en låt från Sagan om Ringen på min begravning. En låt från en berättelse, en saga. Men är det inte exakt det alla våra liv är? Människor dör, kroppar tynar bort och förmultnar, men det som består är kärleken och de berättelser vi skrivit när vi levt. Vi blir till minnen här på jorden. Vi finns kvar i andra människors hjärtan. Och kanske möts vi igen någon annanstans. Att födas och dö är en del av det jordliga livet, och jag vägrar tro att det finns någon ondska i det. Vi är här för att göra historia. För att beröra varandra, hjälpa varandra och älska varandra. Vem vet vad som händer sedan?
 
Don't say: we have come now to the end
White shores are calling
You and I will meet again
And you'll be here in my arms.
Just sleeping.
 
Denna låten har tröstat mig många gånger när jag känt mig ledsen eller rädd. 
Kom ihåg att det är mänskligt att vara rädd. Och du är inte ensam.
.
 
 
(Detta är det officiella dokumentet där jag önskar att denna låten finns med på min begravning. För att påminna om att det finns en mening med min existens även efter att jag är död)